Att föra in souvenirer

Vintermörket lägger sig över Kristinehamn. Kristinehamnarna håller sig inomhus och sysslar med sådant som man sysslar med inomhus. Kristinehamnsungdomarna spelar innebandy i de uppvärmda idrottshallarna runt om i staden. I idrottshallarna är det ljust och man får nästan en liten sommarkänsla iförd kortbyxor och allting. Stenstalidhallen står på toppen av stenstaliden och lyser ut över över staden som ett svettluktande och ångande sporttempel i den frostiga höstkvällen. Vi som inte är så mycket för ”plastbandy” måste försöka hitta på andra sätt att åstadkomma lite sommarkänsla i mörkret. En del tar sig råd att åka söderut någon vecka eller två.

Tänk en liten spansk by uppe bland bergen som turisterna inte riktigt hittat till ännu. Vitkalkade hus och smala gränder där allt är billigt. Om man kikar in på bakgårdarna så ser man att det fortfarande är härligt grönt, i ett land där man kan bärga både två och tre skördar per år. Det som kan begränsa skördarnas storlek är egentligen vatten och gödsel. Lantmännen i Värmland hade för ett antal år sedan en slogan som löd: ”Skit är guld”, och det stämmer verkligen i den lilla spanska bergsbyn. All gödsel måste tas tillvara. Utedassens innehåll kommer väl till pass och då det sprids över de små åkerlapparna trivs Ascaris lumbricoides,  människans spolmask.

Denna parasitiska rundmask finns i hela världen och är en av människans vanligaste parasiter. Spolmasken lever och parar sig i människans tunntarm och de befruktade äggen kommer ut med avföringen. Äggen, som är otroligt motståndskraftiga mot kyla och torka, kan ligga vilande i marken i flera år. Med förorenat vatten eller slarvigt sköljda grönsaker kan äggen ånyo komma in i en människokropp.

När ägget kommer ner i Kristinehamnarens tunntarm kläcks det och ut kommer en liten spolmask. Miljön i tunntarmen är inte särskilt trevlig för den lilla gynnaren eftersom den i detta ungdomsstadium behöver stor tillgång på syre och spolmasken inleder nu en minst sagt spektakulär resa. Den borrar sig genom tarmväggen och in i portådern som leder till hjärtat. I portådern åker den snålskjuts upp till hjärtat; in i höger förmak, ut genom höger kammare, genom lungartären och slutligen hamnar den i de tunna kärl som ligger i lungan. Här är miljön god för vår lilla medresnär och här kan den tillväxa. När den är stor nog att klara tunntarmsmiljön borrar den sig ut genom lungväggen och hamnar i lungan. I luftrören har vi flimmerhår som ser till att oönskade partiklar transporteras upp ur lungorna till svalget för att kunna avlägsnas från kroppen via munnen. Spolmasken kliver på denna ”slemhiss” och transporterar sig elegant upp till svalget. Detta är en kritiskt läge för vår kamrat spolmasken, ska den värmländske turisten spotta eller ska han svälja? Spottar han innebär det slutet för spolmasken men sväljer han så fortsätter resan ned till magsäcken och vidare till tunntarmen som är resans mål för spolmasken. Här kan den nu leva glada dagar med mat i överflöd och om den har riktig tur så fick Kristinehamnaren i sig mer än ett ägg vid den exotiska måltiden i den lilla spanska bergsbyn. Den får kanske en partner. Fortplantning sker och massor av ägg kläcks till nya spolmaskar som också företar sig denna märkliga resa. Frågan är vem som haft den mest spännande resan; Kristinehamnaren eller spolmasken.

Dessa parasiter är på intet sätt typiska för just spanska bergsbyar, det var bara ett exempel. De finns överallt där latrin används som gödningsmedel eller där det finns risk att dricka vatten som förorenats av mänsklig avföring. Det finns medicin som avvisar dessa icke önskvärda matgäster så vår Kristinehamnare kan vara lugn. Det kan löna sig att kontrollera att grönsaker man äter utomlands är väl sköljda. Annars kan man få med sig en liten souvenir hem som man inte direkt ställer bland kalebasser, och dockor med exotiska folkdräkter i bokhyllan. Dessutom är det olagligt att föra djur över gränserna, de ska sitta i karantän först.