Lera

Än så är det ett tag kvar till våren. Lite ljusare har det väl blivit och ljusare i sinnet blev jag idag när jag läste i Kristinehamns-posten att Signe Gyllgård hade sett bofinkar på Parkvägen. Det är en ledsam tid nu, fram till dess att man ser klarare vårtecken. Skorna är ständigt våta framme på tårna och trädgårdarna ser ut att vara hämtade ur en gammal svart-vit finsk film. Medmänniskorna sprudlar inte direkt av blommig vårpirrighet utan ger mest ett sömnigt intryck av lera. De verkar ha glömt häggkvällarna i maj. Alla blir inte på gott humör av den ”leriga” tillvaron i februari men man kanske kan bli lite gladare om man fördjupar sig lite mer i just lera.

Vad är då lera? Jo, kort och gott; stenmjöl blandat med vatten. En definition kan lyda: Lera - jordart med en partikelstorlek mindre än 0,002 mm. Lera kan liknas vid vanligt vetemjöl; tillsätter man vätska blir det degigt och tillsätter man nog mycket blir det smetigt. Lera har bra vattenhållande egenskaper liksom en deg. Om du lägger en bulldeg på köksbänken så tar det bra länge innan den är genomtorr och när den torkar så spricker den och det gör också leran. Skillnaden är nog att bulldegen inte är så fräsch efter ett par dagar. Lera är en vittringsprodukt som kommer från vår berggrund. Vår berggrund vittras av mekaniska och kemiska processer. Under vintern fryser vatten i bergsprickor och utsätter berget för frostsprängning. Den kemiska vittringen uppstår då nederbörd med lösta ämnen reagerar med mineral i berget. Man brukar säga att vittringshastigheten här hos oss är ca 2 mm på tusen år, d v s att den ytan vi idag ser på ett berg ser inte riktigt ut som den gjorde för tusen år sedan. Sen den senaste inlandsisen dragit sig tillbaka har alltså 2,4 cm av berggrunden i Kristinehamn vittrat bort. Stenmjölet förs bort av vatten och vind för att lägga sig tillrätta i en mer låglänt terräng. Vid nedisningar av den senaste inlandsisens storlek bildas mycket lera. Isen mosar och skrapar mot urberget och bitar, block och stenmjöl frigörs. När sedan isen drar sig tillbaka förs det lösa materialet iväg med isälvarna. I depressioner  i landskapet där en låg vattenströmhastighet råder avsätts leran. Så ock i Kristinehamn där det en gång var en havsvik. Därför är det ofta problem med saltvatten i borrade brunnar, vattnet är kvar sedan den tiden (ca 13 000 år).

Lera som avsatts i saltvatten har andra egenskaper än lera avsatt i sötvatten. Eftersom partiklarna i leran är så små, får s k elektrostatiska krafter en stor betydelse. Partiklarna dras till varandra och håller ihop med hjälp av statisk elektricitet. Detta underlättas och förstärks om lerans vatteninnehåll är salt. När sedan nederbörden sötar ut leran förändras de sammanhållande krafterna drastiskt. Det är det som har hänt i Götaälvdalen där också otäcka skred har skett (Tuve och Surte bl a). Idag ges saltinjektioner i många skredfarliga områden för att förhindra framtida skred.

Kristinehamns centrum ligger på lera. Fråga de på gatukontoret, de vet! Problemen med skred har vi inte här, det är värre när leran ligger upp emot bergsluttningar som ut med Göta älv, men det är nog så besvärligt att gräva i och bygga på lera. Leran i Kristinehamn är avsatt i salt och sött vatten i olika omgångar. Enligt jordartskartan står Kristinehamns kyrka på ett 11 m tjockt lager av lera, under Kurlanda ligger det 18 m lera och under Wulfsäng 10 m. Under Ullevi i Göteborg är det inte mindre än ca 70 m lera innan fast berg. Nästa gång ni ser ett hål i en gata i staden - det är ju inte särskilt ovanligt för övrigt - så tänk då på att vi tillbringar en stor del av våra liv på ett lager av lera.

Lera är kul!