Humlor

De är väl inte djurvärldens graciösaste flygare men de tar sig i alla fall fram om än lite drumligt och klumpigt. Nu flyger de igen, humlorna som små håriga konfektbitar med motor i. Makligt kryssar de nära marken för att finna en lämplig yngelkammare. Just nu är det bara övervintrade drottningar som flyger. De är fulla av ägg och färdiga att starta ett nytt humlesamhälle. I en behållare som mynnar i äggledaren har de även spermier lagrade sen i höstas och först vid själva äggläggningen befruktas äggen.

Drottningarna flyger alltså nu och söker efter en lämplig håla att starta upp ett nytt samhälle i. Humlor är, som sina släktingar myror, bin och getingar, samhällsbyggande insekter. När humledrottningen hittar en lämplig håla, ofta ett mus- eller sorkbo, tilläggsisolerar hon detta med gräs och mossa och på den bädden placerar hon en massa av honung och frömjöl. All insamling av frömjöl och nektar sköter hon i detta skede ensam. Ovanpå denna massa bygger hon en vaxcell, i vilken hon lägger ett tiotal ägg. Cellen muras sedan igen. Ur denna cell kläcks den första kullen arbetare. Arbetshumlorna är sterila honor som nu tar över cellbyggande och samlande. Humledrottningen övergår mer och mer till att bli en äggläggningsmaskin som överhuvudtaget inte mera lämnar boet. Hon förlorar till och med flygförmågan. Arbetarna vårdar ynglen och sköter om drottningen. Under sensommaren når kolonin sitt maximum och drottningens spermieförråd börjar sina. Vissa storvuxna larver i boet åtnjuter extra vård och omsorg och kommer att utvecklas till nya drottningar. När spermierna är slut hos drottningen kommer hon ändå  fortsätta lägga ägg ett tag till. Dessa ägg är obefruktade och ger upphov till säsongens första hanhumlor. Drottningen har gjort sitt och hon dör i boet. De nykläckta hanhumlorna ger sig ut på friarstråt och flyger ofta en speciell rutt runt en öppen plats i terrängen där de avsätter doftmarkeringar på uppstickande föremål. De nya drottningarna känner doften och sätter sig att vänta på att hanen på nytt ska komma förbi under sin raggarrunda. När de funnit varann parar de sig och drottningen förbereder sin övervintring. Cirkeln är sluten och nästa vår får vi se dem igen. Det är endast befruktade drottningar som övervintrar, resten av humlorna dör under hösten.

Man kan ganska enkelt skaffa sin egen humlekoloni genom att under denna årstid bygga små humleholkar. Om man gräver ner en uppochnedvänd blomkruka med hål i bottnen i någon skogskant så blir det ett perfekt bo för en humledrottning. Ordna gärna någon form av tak också så att det inte regnar rakt in i hålet. Man kan dessutom lägga in ett gammalt musbo i krukan för att humlan ska upptäcka holken lättare. Humlor har ett väl utvecklat luktsinne och lukten av musbo verkar tilldragande på drottningen. Det råder stor konkurrens om bohålor på våren och här kan Du göra en god gärning. Vill man ytterligare hjälpa en drottning på traven så kan man ställa ett litet kärl med sockerlösning i närheten av holken. Hon är i stort behov av energi under sitt mödosamma arbete med boet.

I Sverige har vi ca 30 arter av humlor. Jordhumlan är den vanligaste, den som är svart, gul och vit. Stenhumlan ser man också ganska ofta, den är svart med orangeröd bakdel. Ett lite lustigt släkte är snylthumlorna. De bygger inte egna bon utan går in i andra kolonier där de sticker ihjäl drottningen. Sedan lägger de sig själva och lägger ägg på den gamla drottningens plats. Ofta är de så lika den riktiga drottningen så arbetarna inte ser någon skillnad och fortsätter gladeligen att ta hand om snylthumlans avkomma.

Humlor är inte alls lika aggressiva som getingar även om de kan utdela smärtsamma stick (de ”bränns” alltså inte som en del påstår). Här gäller samma sak som för getingar; ju större samhälle desto aggressivare är individerna runt boet.

Humlor är bara feta och trevliga och hjälper duktigt till med pollineringen av trädgårdens blommor.