Så här i maj har det hänt att jag och min ständige fiskebroder Roland Pettersson provat fiskelyckan i Kvarndammen. Det känns inte riktigt bra att sitta där och meta när man är över trettio och borde stå i en norsk dyr flugfiskeälv istället men det kan vara minst lika spännande. Att meta i Kvarndammen ger trygga upplevelser blandade med mer exotiska. Man träffar tidigt anlända turister och försöker förklara att det verkligen finns fisk i dammen. Ibland kommer den flitigt promenerande Lars Mossfeldt på besök och ibland får vi ål. Kvardammen är nu inget ålfiskeparadis men några stycken finns där allt.

Ålen är en väldigt speciell fisk. Alla ålar i våra svenska vatten är födda i Sargassohavet. Ja, ni läste rätt, Sargassohavet som ligger i Atlanten utanför Västindien och ca 4000 km från Europa. Ålynglen kläcks och transporteras, snarare än simmar, med Golfströmmen mot Europas kuster. Resan tar mellan två och tre år. När djupet understiger 1000 meter d v s när de når kontinentalsockeln, stannar de upp och genomgår en kroppslig förändring. Från att varit yngel och haft en kroppsform som underlättat transport med strömmar får nu ålen sitt ormlika utseende. Den är i detta skede genomskinlig och anpassad till ett aktivt simmande. När den når våra kuster pigmenteras den och får sin svarta färg.

En del ålar vandrar vidare upp i vattendragen och kommer att tillbringa sin uppväxtperiod i sötvatten. De som vandrar upp blir honor och de som stannar kvar i havet blir hanar. Det har aldrig fångats en hanål i sötvatten i Sverige. Ålarna vandrar upp i Göta älv men i Trollhättan blir det stopp. Stora mängder ål lyfts årligen förbi det vandringshinder som kraftverksdammen i Trollhättan innebär. En del ålar vandrar ännu längre upp i vattensystemet och hamnar bland annat i Kvarndammen. Vid Vågbron finns sedan några år tillbaka en laxtrappa som säkerligen används flitigt även av ål. Laxtrappan syns som en träkonstruktion till höger under brovalvet om ni inte redan sett den. Nästa hinder utgörs av Kärleksforsen där ålarna förmodligen slingrar sig på land vid sidan av det konstgjorda fallet. Det är inte alls ovanligt att de gör på detta sätt vid vandringshinder. Ålar överlever ett dygn ovan vatten. Hembygdsgårdens hinder forceras troligen på samma sätt och fördämningen vid Kvarndammen likaså. En del ålar stannar nu i Kvarndammen och andra vandrar vidare upp mot Vassgårda. Efter 12-18 år är de könsmogna och börjar vandra tillbaka till Sargassohavet. Om några av de europeiska ålarna överhuvudtaget orkar ta sig tillbaka till Sargasso vet ingen.

Det finns i vår upplysta tid fortfarande många frågetecken runt ålens biologi. Problemet är att följa ålens förehavanden i det djupa Sargassohavet.